VILHELM HOLMGREN. ”Moi mèmè” (Självporträtt).

Olja på duk, 46 x 38 cm, inklusive ram 61,5 x 52,5 cm. Signerad "V. H.". Även signerad a tergo på spännramen "V. Holmgren 1904" och betitlad "moi mèmè". När Vilhelm Holmgrens målningar för första gången visades för Stockholmspubliken i en separatutställning på Salon Joël, strödde recensenterna sina välvilliga lovord i konstspalterna. Här fann de äntligen en konstnär som lämnat modenycker och effektsökeri därhän och ”i stället lagt allt sitt arbete och all sin kärlek på studium av naturen”. Året var 1912 och Vilhelm Holmgren hade just återvänt till Stockholm efter ett tiotal år av konststudier i Paris. På Salon Joël visade han ett hundratal porträtt, landskap och figurkompositioner. Vid en tid då nya moderna konstriktningar avlöste varandra slag i slag, höll Vilhelm Holmgren tålmodigt fast vid en naturalistisk tradition med rötter i 1800-talet. Han förklarade sig i en intervju, då man kom att tala om den då så omdiskuterade expressionismen: ”Det finns visst värde i det nyaste, men själv har jag aldrig varit med i någon rörelse. Jag tror att man lätt kunde gå utom sig själv om man följde med riktningarna.” Förutom en mindre utställning i Jönköping, skulle utställningen på Salon Joël komma att bli hans enda samlade framträdande för den svenska konstpubliken. Vilhelm Holmgren föddes 1863 i Stockholm. När han var sex år gammal blev han föräldralös och ackorderades bort till en sjökaptensänka. Det var en svår och fattig tid för ett barn att växa upp i. Efter ett par år tog en moster sig an honom och de levde tillsammans under knappa förhållanden. Så snart han slutat folkskolan förklarade han att han ville bli målare. Till att börja med fick Vilhelm Holmgren gå som elev på Rörstrands porslinsfabrik och öva sig i att måla svart färg på överskottsporslin. Det var en uppgift som han inte trivdes med och en kort tid därefter började han studera vid Tekniska skolan, som Konstfackskolan i Stockholm hette vid den här tiden. På 1880-talet fortsatte han som målarlärling och utbildade sig efter Tekniska skolan till dekorationsmålare. Under den ekonomiska expansion som Sverige upplevde på 1890-talet var det stor efterfrågan på dekorationsmålare som kunde göra dörröverstycken, vägg- och takmålningar samt arkitekturdetaljer för att skapa värdiga representationsmiljöer. Vilhelm Holmgren engagerades vid restaureringen av ett par salar på Stockholms slott och han var en av de många konstnärer som under arkitekten Isak Gustaf Clasons ledning dekorerade ett av de allra sista privatpalatsen i Stockholm, Hallwylska palatset, som stod färdigt 1898. Dekorationsmåleriet hade redan 1889 fört Vilhelm Holmgren till Paris. Han dekorerade då den svenska paviljongen på Världsutställningen. År 1900 återvände han till den franska huvudstaden och denna gång blev han kvar. I en tidningsintervju har han berättat om hur han likt många andra svenska konstnärer gick på Montparnasse utan att riktigt komma ingång med målandet. Så en dag träffade han konstnären Nils Forsberg som föreslog honom att flytta över till Montmartre. Så fick det bli. Vilhelm Holmgren skaffade sig en bostad i samma hus som Forsberg. Nu började tiden som elev på olika franska ateljéer. Det tekniska kunnandet utvecklade Vilhelm hos Fernand Cormon. Den franske historiemålaren hade till sina tidigare elever kunnat räkna namn som Henri de Toulouse Lautrec och Vincent van Gogh. Liksom för dessa elever var Cormons salongsbetonade måleri kanske inte riktigt det som Vilhelm eftersträvade, men modellstudierna gav en gedigen grund att stå på: teckning, ljus- och färgbehandling och uppfattning om människokroppen. Studierna för symbolisten Eugène Carrière, en konstnär vars verk skulle komma att influera Pablo Picasso, upplevdes troligen av Holmgren som idémässigt mer relevanta. Sammantaget gav dessa utbildningar redskapen för att kunna åtstadkomma något betydande. Till det skall läggas Paris dynamiska konstliv, med sitt överflöd av konstnärliga intryck. Vilhelm Holmgren berättade stolt att han aldrig målat en modell som man inte genast kunde känna igen. Detta att fånga likhet handlade för honom om mer än att åstadkomma en yttre, ögonblicklig likhet som en fotograf kunde göra lika bra. I porträttmålningarna kan man se hur han velat förmedla något av hela personligheten. För det krävdes omsorgsfulla studier av detaljerna. ”Man behöver ju ej måla ett öga precis som det ser ut, utan måla något i ögat som man tycker att man ser – och då får man karaktär i det”, förklarade han. Det nu aktuella självporträttet är utfört i Paris 1904 och visar med sin flödiga penselföring på influenser från Eugène Carrière. De två följande åren, 1905 och 1906, ställde Vilhelm Holmgren ut på Salongen i Paris och fick erkännande. Han visade bland annat ”Kamraterna”, där han målat sig själv, sin blivande hustru och de två konstnärsvännerna Lamy och Bidon inbegripna i ett samtal kring en bild. I och med att Vilhelm Holmgren flyttade till Montmartre kom han att umgås i andra kretsar än de där parissvenskarna träffades och därför lärde han aldrig känna dem närmare, men han nämnde gärna de svenska kollegor som han beundrade och kände samhörighet med: Richard Bergh, Ernst Josephson, Carl Larsson och Anders Zorn. Vilhelm Holmgren var länge bortglömd i Sverige, men ett par minnesutställningar i Stockholm på 1990-talet gjorde att hans konstnärskap kom att återupptäckas. 1993 förvärvade också Nationalmuseum ett självporträtt av Vilhelm Holmgren. Det är utfört betydligt senare än auktionens självporträtt och saknar den flödiga penselföring som utmärker detta verk.

Kategori

Paintings

Plats

Stockholm

Mått

46 × 38 cm