PER EKSTRÖM. Soluppgång i Bretagne.

Olja på duk, 78 x 145 cm, inklusive ram 110 x 180 cm. PROVENIENS Svenska klubben, Paris. Inköpt direkt av konstnären 12 april 1892, originalkvitto utfärdat av konstnären medföljer. Per Ekström föddes 1844 i Övre Segerstad på Öland, där fadern verkade som både byggnadsmålare och skräddare. Sin bana började han som målarlärling i Kalmar, men 1865 antogs han vid Konstakademien i Stockholm. Här studerade han i sju år och väckte uppmärksamhet även på högsta nivå – kung Karl XV bekostade hans första studieresa till Norge, ett land kungen själv gärna målade i. 1872 mötte Ekström författaren August Strindberg i Stockholm, en vänskap som resulterade i ett oförglömligt porträtt av Ekström i romanen Röda rummet under namnet Sellén. Med en Kunglig Medalj i bagaget och ekonomiskt stöd från Oscar II reste han 1876 till Frankrike. Där tillbringade han sina mest formativa år, med bas i Paris och regelbundna vistelser i Barbizon, Marly-le-Roi och Saint-Germain-en-Laye. Per Ekström blev snabbt en centralgestalt i den svenska konstnärskolonin i Paris på 1880-talet. Med sin särpräglade humor och originalitet förenade han vänner, men stod utanför de konstpolitiska striderna som ledde till bildandet av Konstnärsförbundet. Han målade inte enligt skolade teorier, utan med en spontant driven, intuitiv penselföring. Hans väg var ofta kantad av ekonomiska svårigheter – vid flera tillfällen sålde han möbler, gardiner och även en pastell till den konstnärsklubb där han var verksam – men hans konstnärskap förblev kompromisslöst. Han debuterade på Parissalongen 1878 och belönades vid världsutställningen 1889 med guldmedalj. Därmed fick han, för första gången, ett genombrott utanför de närmaste kretsarna. Ekström återvände senare till Sverige, där han 1891 höll sin första separatutställning i Stockholm. Efter en tid i Göteborg, inbjuden av mecenaten Pontus Fürstenberg, slog han sig till slut ner permanent på sin älskade barndomsö Öland, där han avled 1935 – nittio år gammal. Per Ekström var en av de första svenska konstnärerna att konsekvent tillämpa friluftsmåleri, redan under 1870-talet. Han inspirerades av Barbizonskolan och av Alfred Wahlberg, och närmade sig tidvis impressionismen. Hans landskap är ofta ödsliga, karga och ensamma – vare sig de är från Normandiekusten, de franska skogarna eller Alvaret på Öland. Med åren kom hans konstnärliga fokus att helt kretsa kring ljusets och luftens spel – solnedgångar, månsken, dimma, och solreflektioner över bladverk och vattenytor. Han kom att kallas »solmålaren« av en allt större publik, och hans verk återfinns idag i de flesta större svenska museer och samlingar. Det aktuella katalognumret är ett typiskt exempel på Ekströms stämningsladdade vårlandskap. Konstnären själv sade sig älska att måla ”den årstid då man såg träden börja grönska i ett övergivet och ödsligt trädgårdsrum mellan vintern och sommaren” – en känsla som tydligt genomsyrar detta verk, utfört i hans karaktäristiska gräsgröna valörer och mjuka ljusspel. Tavlans historia är unik: den återupptäcktes av en slump efter att en pastell fallit från sin krok. Bakom den fann man denna oljemålning, som av konstnären själv tidigare trotts vara förlorad. När Ekström återvände till Klubben något senare och såg tavlan, lät han den stanna kvar – ett beslut som i efterhand gett oss en ovärderlig inblick i hans tysta, kontemplativa måleri.