Avslutad
Gunnar Nilsson · "Le Petite Moineau"
24 bud
Skick
Bruksslitage.
Utläst automatiskt ur husets skickbeskrivning.
Signerad G. Nilsson samt numrerad 2/10. Med gjutarstämplar Valsuani Cire Perdue. Inköpt SAK 1957 Höjd 51, längd 13, bredd 9 cm Gunnar Nilsson föddes i Karlskrona där fadern var officer i Kungl. Flottan. Redan som barn ritade och modellerade sonen och föräldrarna skrev därför in honom vid Tekniska yrkesskolan när han var endast 14 år. Men konstnärsbanan var ännu ej utstakad. Familjen flyttade till Finspång och Gunnar försörjde sig som kontorist. Skulpterandet blev en fritidssyssla. Skulptören Carl Eldh, som sett bilder av hans alster, rådde honom att vidareutbilda sig i Paris och tack vare en mecenat i hemstaden kunde resan bli av 1928. Han började för Charles Despiau på Académie scandinave och fortsatte på Académie Julian hos Paul Niclausse fram till 1934. Redan 1929 fick han ställa ut på Salon des Indépendants och senare regelbundet på Salon des Tuileries. I motsats till de flesta av sina svenska kamrater stannade han i Paris och detta efter att ha gift sig med Sylvette Mendousse. För Svenska kyrkan i Paris har Gunnar Nilsson utfört en Petrusfigur. Han fick också beställning på Ansgar och Olaus Petri. Sommaren 1941 upptäckte han att han successivt förlorade den stereoskopiska synförmågan som är så viktig för en skulptör. Han hade då bara en sak i tankarna. Att återförena sig med familjen som vistas i den fria zonen i Sydfrankrike. Där fick han genom träning hela sin syn tillbaka. Inför terminsstarten kunde familjen återvända till Paris. Den första skulpturen som Nilsson gjorde efter denna händelse var en porträttrelief av kyrkoherden Birger Bjurström, som var en stor konstnärsvän och hjälpte många vid behov. På hösten 1945 ordnades en stor utställning i Paris under namnet Salon de la Libération och där var Gunnar Nilsson med. I december kunde han för första gången på länge återvända till Sverige och föräldrarna i Blekinge. Under ett uppehåll i Stockholm fick han tillfälle att personligen träffa och tacka prins Eugen som även han, anonymt, hjälpt Nilsson under de första besvärliga åren i Paris. Med betalningen för några skulpturer hade han i bagaget kunde han inhandla alla slags förnödenheter till den väntande familjen i Frankrike. År 1946 hade Nilsson återigen en utställning på Tessininstitutet och sedan sin första egna större separatutställning i Stockholm på Svensk-Franska. Det blev hans svenska genombrott. Där konstaterade man att skulptören hade ett mjukt och säkert handlag i linje med fransk klassisk tradition. Han växlade från ömhet och sensuell värme i sina flicktolkningar till intensiv karaktärsstudier i sina porträtt av vuxna. Trots att Gunnar Nilsson levde och verkade i konstens världsmetropol hade han inte fallet offer för några »ismer« utan funnit sitt eget uttryckssätt. Det är det som gjort honom framgångsrik i både Frankrike och Sverige. I sin ungdom fäste han störst vikt vid innehållet i sina skulpturer. Med åren blev de allt mer arkitektoniska. Han började efter modell helt naturalistiskt, skalade sedan bort detaljer och skuggverkningar samt gjorde många gipsavgjutningar innan den färdiga skulpturen kunde presenteras i brons eller marmor. De senaste åren ville han ta bort de horisontella linjerna och bara framhäva det uppåtsträvande. Klubben har flera teckningar och bronser i sin samling. Med privata samlare och Tessininstitutets hjälp anordnades en minnesutställning på Klubben med Gunnar Nilssons verk vintern 1997.