GÖSTA NORDBLAD. ”Självporträtt målat natten till 6/4 36”.

Olja på duk, 116 x 89 cm, inklusive ram 134 x 107 cm. Signerad nordblad samt betitlad och daterad ’Självporträtt målat natten till 6/4 36’. UTSTÄLLD ”Gösta Nordblad – Minnesutställning” Kungliga Akademien för de fria konsterna, Stockholm 8 mars – 2 april 1945, katalognummer 191, utställningsetikett a tergo. LITTERATUR Svenskt Konstnärslexikon, band IV, Allhems förlag, Malmö 1961, avbildad sid 224 ”Gösta Nordblad – Minnesutställning” Kungliga Akademien för de fria konsterna, Stockholm 8 mars –2 april 1945, utställningskatalog med förord av Gregor Paulsson, upptagen i katalogen under 1936, katalognummer 191, sid 33, avbildad sid 14, text sid 11: ” – Två år senare i ”Självporträtt målat natten till 6/4 36”, har han sett sig själv i spegeln trotsigt, hårt, illusionsfritt, erkännande nederlaget i striden mot livet. Den hade börjat redan i Berlin, där han i ett brev talat om ”allt lidandet, hela den bittra och ursinniga strid jag måste kämpa för att inte slukas av förintelsen”. Då han utförde detta självporträtt, var han sysselsatt med den nya altartavlan till Dagstorps kyrka. Liksom Hälsingborgsbilden tog även denna överhand över honom och han arbetade mer än krafterna tålde. Han tillbringade sommaren sysslolös i Sundborn och miste sedan – varken för första eller sista gången – kraften att psykiskt stå emot regnet och höstmörkret. På nyåret 1937 fick han för andra gången föras till Psykiatriska sjukhuset, lidande av en svår bromuralförgiftning”. Gösta Nordblad föddes 1897 i Eslöv. Ett liv präglat av psykisk obalans med hårt anspända ambitioner och perioder av nedbrytande arbetstempo ledde till hans för tidiga bortgång i Stockholm 1940. Trots att Gösta Nordblads konstnärskap tillhör vårt lands mer särpräglade, är han i dag relativt okänd och han förtjänar att få en mer framträdande plats i den svenska konsthistorien. Sin konstnärliga utbildning fick Gösta Nordblad etappvis, först vid Högre konstindustriella skolan i Stockholm, där han 1915 skrev in sig efter avlagd realexamen, sedan vid Konstakademien i Köpenhamn 1919. Under den mellanliggande perioden hade han dels avlagt studentexamen som privatist, dels påbörjat men inte fullföljt en officersutbildning samt försökt sig på journalistyrket. Först 1920 bestämde han sig definitivt för konstnärsbanan och förlade då studierna till Paris, där han arbetade hos Othon Friesz och Raoul Dufy. Härefter följde studieresor till Italien 1921 och till Berlin 1922 samt, sedan han erhållit Jenny Lindstipendiet för perioden 1924-27, resor till England, Holland och Italien och förnyat besök i Paris. Detta fick dock på grund av sjukdom avbrytas 1927 och han var därefter bosatt och verksam i Sverige. Gösta Nordblad hade sin debututställning 1923 i Stockholm. 1927 ställde han ut i Helsingborg och 1928 visades hans konst både på Göteborgs Konstmuseum och på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm. En minnesutställning ordnades på Konstakademien i Stockholm 1945. Under hela sin tid som utövande konstnär – liksom under utbildningsåren – led Gösta Nordblad av en svårartad psykisk labilitet, som tog sig uttryck i hårt anspända ambitioner och perioder av nedbrytande arbetstempo, vilka endast kortare tider avlöstes av harmoniska och avspänt fruktbara verksamhetsår. Med sitt starkt receptiva och labilt ombytliga konstnärstemperament tog han under åren ute i Europa intryck av tidens konstnärliga strömningar och utförde på 20-talet verk där man kan spåra influenser från både Cézanne, fauvismen, kubismen och den sakliga klassicismen. En rad brev från denna tid, nervöst överspända i formuleringarna, berättar om ett sökande efter en uttrycksfull monumental form: ”Jag unnar mig varken ro eller vila. Börjar dagens arbete redan klockan fem på morgonen och slutar det ej förrän vid nio-tiotiden på kvällen. Jag går aldrig ut, och det är nätt och jämnt att jag har tid att äta. Mina stora målningar fängsla mig helt. Jag kan ej glömma dem ett ögonblick, och de ta min nattsömn från mig. Mitt huvud vimlar av tankar och nya idéer och finner ingen ro. Jag vill måla, måla, men jag lider under att ej vara så herre över färgen och formen, som jag ville vara. Trots allt dumt tidningsprat kan jag varken teckna eller måla. Det går inte en dag, inte en natt, utan att min självkritik nyper mig i själen och hjärtat. Jag lider helvetiskt under det, men jag tror ändå, att jag är på väg framåt. Men jag är ej nöjd med mitt arbete från ena dagen till den andra… Jag vill det omöjliga, jag spänner mina krafter därefter, jag har endast att oupphörligt konstatera hur svag jag är och hur litet jag förmår… Det är den stora inkonsekvensen hos mig, den rår jag ej för och kan ej göra någonting åt. Den kommer att vara till mina döddagar.” (Gösta Nordblad i brev till sin fästmö, skrivet i augusti 1922). Den ursprungligen strama fakturen blir med tiden expressivt fri och spontan och färgen blir helt ställd i ljusskildringens tjänst, man finner impressionistiska drag och därtill lärdomar från barockmåleriets dramatiska klärobskyrteknik. Om Gösta Nordblad tidigare hade hållit sig på en linje mellan kubisterna och fauvisterna ”utan att försvära sig åt någondera” så blir det så småningom mellan två andra motsatser som hans intresse kommer att pendla, mellan dagens konst och de stora mästarna i det förgångna. Det är ett ständigt vacklande mellan att den ena dagen vara helt tagen av det moderna måleriet och den andra dagen enbart vara intresserad av gammal konst. Han fängslas av venetianarna Tizian och Tintoretto samt El Greco. Det blir ett intresse som kommer att hålla honom fången livet igenom. Tizians intensitet och Tintorettos extas slår an en befryndad sträng i hans karaktär och han ger sig på de stora religiösa ämnena. Trots att Gösta Nordblad 1928 gifter sig med sin sedan många år stora förälskelse, Sigrid, dämpas inte hans själsliga lidande och oro. Inte heller de framgångsrika utställningarna i Helsingborg, Göteborg och Stockholm under åren 1927-28 tycks hjälpa. Korta perioder av harmoni och lycka följs av långa kriser. Han fortsätter att ständigt arbeta sig till överansträngning och till sömnlöshet. Under några år utför han vid sidan av sitt stafflimåleri dessutom större uppdrag i form av altartavlor och glasfönster i kyrkor, vilket tär ytterligare på hans redan svaga krafter. Lidande av en svår bromuralförgiftning får han på nyåret 1937 för andra gången föras till Psykiatriska sjukhuset. I april samma år flyr han stadens ”trängsel, brådska, armbågande, social fåfänga, hycklad förståelse för musik, litteratur och konst, uppblåsthet och avundsjuka” och bosätter sig i fiskeläget Lerberget norr om Helsingborg. Där tycker han sig finna ”den verkliga kulturen, den fina, stillsamma kontakten med Gud och naturen sedan generationer”, men det är för sent för en förlikning med livet för hans del. Under de tre år som han då har kvar att leva kommer han att pendla mellan hälsa och sjukdom, lugnt hemmaliv och irrande oro. Under våren 1940 avtar hans krafter. Vid sidan av de inre, konstnärliga tvivlen och striderna lade krigsutbrottet en yttre oro för framtiden. Till slut blev han för svag att längre kämpa. Den 9 juli avlider Gösta Nordblad i Stockholm. Därmed hade det svenska konstlivet förlorat ett av dess mest säregna konstnärskap. Gösta Nordblad är representerad på Nationalmuseum och Norrköpings konstmuseum.

Kategori

Paintings

Plats

Stockholm

Mått

116 × 89 cm