KNUT JANSON. Högsommar.

olja på duk, 35 x 44 cm. Signerad och daterad K. JANSON 1913. ”Knut Janson är framför allt landskapsmålare. Han älskar att skildra gröna, lummiga lundar… Den gröna färgen har en ivrig dyrkare i honom.” (Nils Palmgren ”Det moderna svenska måleriet”, Nutida Svenskt Måleri – Ny följd 1, A. B. Svensk Litteratur, Stockholm 1945). Knut Janson ingick i den banbrytande avantgardegruppen ”De Unga”, den konstnärssammanslutning som 1909 introducerade modernismen i Sverige och som har gått till historien som ”1909 års män”. Gruppen hade bildats redan hösten 1907, en händelse som noterades i alla större dagstidningar. Knut Janson var, tillsammans med namn som Isaac Grünewald, Gösta Sandels och Birger Simonsson, en av de tio ursprungsmedlemmarna. Medlemsantalet skulle enligt stadgarna inte överstiga 18 och inval av nya medlemmar skedde genom omröstning. Senare tillkom namn som Tor Bjurström, Leander Engström och Sigfrid Ullman. Alla passerade dock inte nålsögat. En av de konstnärer som sökte medlemskap, men som inte blev invald var Gösta Adrian-Nilsson (GAN). KONSTNÄRSFÖRBUNDETS TREDJE SKOLA 1905-1908 Ett flertal av medlemmarna i ”De Unga” hade lärt känna varandra på Konstnärsförbundets tredje skola. Skolan drevs under åren 1905-1908. Knut Janson deltog i undervisningen under samtliga år. Det gjorde även Isaac Grünewald och de båda kom att bli goda vänner. Grünewald har beskrivit sitt första intryck av klasskamraterna på följande vis: ”Eleverna kom från rikets fyra hörn. Där kom Leander Engström och hans kumpan Hadar Jönzén från Norrland i pjäxor och med näverkont på ryggen, Carlson-Percy, smal och litet sävlig från Öland, Carl Ryd, döderhultigt tillyxad, från Smålands innandömen, Birger Simonsson, mustaschprydd och universitetsutbildad från Bohuslän, Einar Nerman, rosenkindad kerub från Norrköping, Ture Ander, kyrkängel från Värmland, Sigfrid Ullman, prästson från Halland, röstbegåvad och mest lik en engelsk lord i sportbyxor och eleganta vador. Så var det naturligtvis en rad stockholmare, ädlingen både i sin konst och i sitt liv Gösta Sandels, Tor Bjurström, med lugg och flaxande kravatt och den eviga cigaretten i den gestikulerande handen, August Lundberg, myndig farbror i sällskapet, Gunnar Lundh, yrkesmålare och stockholmskis avant la lettre, Knut Janson, lång som kungen av Danmark, med husgavlar som specialitet, William Nording, soignerad och redan då svag för det lilla formatet, den cylinderhattsklädde Edward Hald, sedermera direktör för Orrefors, Gregori Aminoff, som trots en lyckad debut efter skolans slut dock övergav konstnärsyrket för professuren i geologi, och bland de sist ankomna en som t o m var yngre än jag själv, Einar Jolin, professorsson, ’valpen’ kallad, brådmogen tecknartalang, vithyad och rödkindad som en skolflicka.” Trots att det även gick kvinnliga elever på skolan, så brydde sig Isaac Grünewald inte om att beskriva dessa mer än på detta något nedlåtande vis: ”Ett halvt dussin kvinnliga elever förljuvade vår tillvaro med charm och kafferep.” Skolans huvudlärare var Richard Bergh. Han hade utformat skolans program där det framgick att det viktigaste var att ”bereda konstnärsungdomen möjlighet att arbeta i frihet”. Lärarens uppgift gentemot eleven var att ”väcka och lifva hans iakttagelseförmåga samt sålunda leda honom in på de egna upptäckternas väg, hvarigenom han skall kunna skapa sig en egen, på personliga fallenheter och iakttagelser grundad konstformel, d v s ett sjelfständigt manér att återgifva tingen och speciellt sådana ting som framför andra intressera honom personligen och derför bestämma hans ämnessfär”. Richard Bergh hade figurmålning som specialitet och han var även den som förmedlade de mer teoretiska resonemangen till eleverna, inte minst när det gällde färgläran. Där var hans råd att de skulle använda sig av en divitionistisk färguppdelning, för att på så sätt kunna uppnå en större ljusverkan. Enligt Bergh hade färgen tre skilda funktioner, den kunde vara dels naturenlig, dels dekorativ och dels symbolisk. Han poängterad dock för sina elever att en målare inte kunde uträtta något om han inte studerade naturen ingående och hämtade sina färger ur den. Samtidigt såg han målarkonsten som ett dekorativt bildspråk, vars mål inte var illusion, utan stämning. Undervisningen i landskapsmåleri stod till största delen Karl Nordström för. Han tog även med sig eleverna till sin egen ateljé, där de kunde studera hans sätt att måla. Genom Nordströms påstötningar hade Ernest Thiel öppnat sitt galleri för skolans elever och via regelbundna besök där kunde de unga konstnärslöftena studera verk av storheter som Paul Gauguin, Vincent van Gogh och Edvard Munch, vid en tid då dessa ännu inte fanns representerade på Nationalmuseum. Knut Jansons kontakt med Thiel blev inte endast en inspirationskälla för konstnären utan även en inspirationskälla för Ernest Thiel. Han kom att förvärva verk av Knut Janson till Thielska galleriets samlingar, först ett landskap från 1907 och senare ett motiv från Hammarby sjö från 1916. Mötet med målarkonstens giganter på Thielska galleriet gav inspiration till eleverna på Konstnärsförbundets tredje skola, men det väckte också en längtan till konstmetropolen Paris. Denna längtan stärktes än mer av rapporterna om de nya och revolutionerande strömningarna i den franska huvudstadens konstliv som förmedlades av den forne klasskamraten Birger Simonsson, vilken hade slutat på skolan redan 1906 och i stället begivit sig till Paris. Nu ville plötsligt alla resa dit för att på plats få ta del av det revolutionerande nya. Karl Nordström insåg till slut att det var lönlöst att försöka stoppa denna strävan hos eleverna och gav i stället sin välsignelse. Detta innebar slutet på Konstnärsförbundets tredje och sista skola. I Förbundets årsberättelse för 1908 kunde man läsa: ”Enligt beslut på ordinarie vårsammankomsten har Förbundets skola nedlagts i och med avslutandet av vårterminen. Det visade sig omöjligt vidare uppehålla skolans verksamhet, ej minst därför att flertalet av eleverna på nyåret bestämt sig för att, om ekonomiska möjligheter funnos, bege sig till Paris och där fortsätta studierna.” En av de första i elevkullen att bege sig iväg 1908 var Isaac Grünewald. För hans vän Knut Janson skulle det emellertid dröja till 1911 innan han kunde resa till Paris. ”DE UNGAS” TRE UTSTÄLLNINGAR PÅ HALLINS KONSTHANDEL I STOCKHOLM 1909-1911 Den 3 mars 1909 var det vernissage på ”De Ungas” debututställning på Hallins konsthandel i Stockholm, den utställning som skulle komma att gå till historien som modernismens genombrott i svensk konst. Femton konstnärer var representerade på utställningen med totalt 93 målningar och fyra skulpturer. Knut Janson deltog med nio målningar och titeln på hans första verk i katalogen var ”Sensommar”. Utställningen rönte stor uppmärksamhet i pressen och konstkritikerna var genomgående välvilligt inställda, främst kanske av den anledning att det som ställdes ut fortfarande visade spår från Konstnärsförbundets lärdomar och ännu inte var riktigt så revolutionerande, om än August Brunius i Svenska Dagbladet fann det både ”djärvt experimenterande” och ”nära beroende av utländska excentriska förebilder”. Tidningen Socialdemokratens recensent ansåg att Knut Janson var den mest tekniskt färdige av samtliga utställare. I den banbrytande konsttidskriften Arktos konstaterade Harald Brising: ”Det är egendomligt att iakttaga, huru äfven hos dem, som aldrig varit i Paris, uppträda böjelser, som äro parallellföreteelser till de moderna franska”. Konstnärerna var själva nöjda med utställningen och Birger Simonsson konstaterade i ett brev: ”Press och publik ha varit hyggliga och utställningen kan betecknas som en succès. Huvudstads- och landsortstidningarna ha sysselsatt sig med oss. Vi äro kända, och det är dit vi ville komma.” Ett år efter debututställningen återkom ”De Unga” i april 1910 med sin andra utställning på Hallins konsthandel. Knut Janson var representerad med åtta verk, varav ett hade samma titel som auktionens målning, ”Högsommar”. Det var nu som Isaac Grünewald för första gången visade sin monumentala målning ”Kamrater” (senare oftast kallad ”Konstnärskamrater”). Den berömda målningen, som ingår i samlingarna på Prins Eugens Waldemarsudde, hade Grünewald utfört ett år tidigare, 1909. Han tillbringade då sommaren tillsammans med Knut Janson, Birger Simonsson och Sigfrid Ullman i Simlångsdalen i Halland. Det är också dessa tre herrar som är avbildade i naturlig storlek på den 231x143 cm stora målningen. I centrum står Knut Janson, iförd en elegant hatt och med en självsäker hållning. Han är omgiven av Sigfrid Ullman till vänster och Birger Simonsson till höger. Knut Jansons och hans tre vänners gemensamma arbetssommar i Simlångsdalen 1909 har beskrivits på följande sätt av proletärpoeten Leon Larsson i dennes efterlämnade anteckningar: ”Den som ytligt såg dem och deras sommardagar kunde lätt bli bedragen och tänka, att det endast var lek och skämt. Men det var fel, under ytan var det möda och arbete och blodigt allvar. Det var alls ingen fjärilslek och behagligt tidsfördriv. Jag såg män i den bittraste fattigdom kämpa en nästan hopplös kamp för oförstådda tankar och obegripliga målarideal. Det var en kamp med hopbitna tänder och knorrande magar. Men där var aldrig tal om köpslagan och avkall. Det de ansågo vara rätt, det var rätt. På det fanns icke någon prutmån. Där var inga krumbukter, utan rakt skulle vägen gå fram. – Det var den nya konstens män.” Om konstkritikerna vid ”De Ungas” första utställning hade varit övervägande positivt inställda var det vid utställningen 1910 ett helt annat ljud i skällan. I Dagens Nyheter betecknades utställningen som ”hysteri och oförmåga i originalitetens förklädnad”. Många recensenter var på samma vis frapperande raljanta och nedlåtande i sin kritik. Även bland de konstkritiker som vid ”De Ungas” första utställning hade varit mycket uppskattande i sina omdömen var det nu flera som intog en betydligt mer negativ hållning. Orsaken till denna förändring stod främst att finna i ”De Ungas” utveckling, där de nu presenterade en betydligt radikalare konst än den som hade visats vid utställningen föregående år. Kritiken riktades framför allt mot de av utställarna som hade förkovrat sig i Paris. De som likt Knut Janson fortfarande var kvar i Sverige klarade sig lindrigare undan. Utställningen blev dock mycket omskriven, inte bara i konstkritikernas recensioner utan även i kåsörernas spalter, vilket ledde till en formidabel publiksuccé med mer än 4 000 besökare. ”De Ungas” tredje och sista utställning hade vernissage på Hallins konsthandel den 9 april 1911. Även om utställningen inte väckte samma sensation som de båda tidigare, fortsatte på vissa håll den raljanta tonen i recensionerna. I Post- och inrikes Tidningar skrev Gustaf Upmark om ”orgier i vårdslösad teckning, äcklig färg och löjeväckande anspråksfullhet”. Andra recensenter var betydligt mer nyanserade. Georg Nordensvan framhöll i sin recension i Dagens Nyheter att man var tvungen att räkna med ”De Unga” som ”framtidens bärare från i dag”. Intressant är att konstatera hur både Karl Wåhlin i Stockholms Dagblad och August Brunius i Svenska Dagbladet framhöll att det hade skett en omplacering av ”De Ungas” inbördes rangordning och betydelse. Gruppens tidigare så framträdande banerförare, Isaac Grünewald och Birger Simonsson, ansågs ha fått träda tillbaka för flera av sina kamrater. Wåhlin ställde nu sin förhoppning till de mer moderata representanterna och även Brunius lyfta fram dessa. En av de konstnärer som räknades till de mer moderata bland ”De Unga” var Knut Janson. Hans landskapsmålningar på utställningen ansågs ”saftgröna, färgstarka och dekorativa”. I en av målningarna, ”Den röda ladan”, ser man även prov på de husgavlar som fångade Isaac Grünewalds uppmärksamhet i beskrivningen av sin konstnärsvän. Det blev alltmer uppenbart att det även fanns en splittring internt mellan de radikala och de mer moderata medlemmarna i ”De Unga”. Möjligen blev konstkritikernas framhållande av de sistnämnda i recensionerna av gruppens tredje utställning den avgörande faktorn för att ”De Unga” en månad efter vernissagen upplöstes. Det hela skedde på gruppens ordinarie sammanträde på Café Victoria i Stockholm den 9 maj 1911. 1911 var också året då Knut Janson äntligen kunde bege sig till Paris för vidare konststudier. Det faktum att han hade fått vänta ett par år längre än många av sina kamrater var inte endast av ondo. Han hade under denna tid utvecklats som konstnär och kunde med sin större mognad ta till sig det nya inom Paris konstliv på ett betydligt djupare och mer nyanserat plan. I stället för att falla platt för det som mötte honom och riskera att bli ännu en epigon, hade han nu förmågan att urskilja de väsentliga beståndsdelarna och applicera dessa på sitt högst personliga landskapsmåleri. Knut Jansons tillämpning av lärdomarna från Parisvistelsen framträder i auktionens målning ”Högsommar” från 1913. Med sina vertikala skurar av streck och de Matisse-artade, ljuslila partierna ställda mot den varmgula marken, tillsammans med Knut Jansons omtalat skickliga behandling av de gröna nyanserna, åstadkommer han ett expressionistiskt måleri, där den för konstriktningen så framträdande kraftfullheten balanseras av konstnärens känsliga återgivning av ljuset och hans förmåga att fånga värmen och atmosfären i motivet. Målningen utgör ett utsökt exempel på de expressionistiska tendenserna i det tidiga 1910-talets svenska konst och den får utan tvekan anses vara ett av konstnärens absolut främsta modernistiska verk. Inför Knut Jansons ”Högsommar” från 1913 kan det vara svårt att förstå varför konstnären inte omnämns mer i nutida resonemang om den tidiga svenska modernismen. Här spelar dock ett par faktorer in. Först och främst är denna typ av expressionistiska verk av Knut Janson mycket sällsynta och förekommer ytterst sällan på marknaden. Till skillnad från många av kamraterna i ”De Unga” kom Knut Janson att relativt tidigt överge expressionismen. Tendenser till detta kan man finna redan i hans målning ”Fabriken” från 1916 (Moderna Museet). Här syns antydningar till det mjukare och mer impressionistiska måleri som senare skulle komma att bli hans signum. Ett ytterligare steg i denna utveckling utgör konstnärens ”Möte i parken” från 1918, även om just detta motivs rika figurstaffage är något otypiskt för konstnären. Målningen dök upp på en mindre auktion ute i landet våren 2021 med ett blygsamt utropspris, men den klubbades efter livlig budgivning för 62.500 kronor. Under den senare delen av sin konstnärsbana blev Knut Janson främst känd som Stockholmsnaturens målare. I dessa verk kan man skönja paralleller till intimister som Torsten Palm, men där finns även starka influenser från 1800-talets franska impressionism. Inte minst Knut Jansons sinne för att fånga luftens och ljusets spel i naturen kan härledas till hans intresse för impressionismen. Ett exempel utgör målningen ”Staden från Hammarby” från 1931 i Moderna Museets samlingar. Knut Janson hade ett flertal separatutställningar under sin karriär, bland annat på Konstnärshuset 1926 och Svensk-Franska konstgalleriet 1929. När han hade en retrospektiv utställning på Konstnärshuset 1945 skrev Otto G. Carlsund katalogens inledningstext. Utöver dessa separatutställningar så deltog Knut Janson i ett stort antal samlingsutställningar i Sverige, av vilka kan nämnas ”Yngre svenska konstnärer” på Liljevalchs Konsthall 1918. Dessutom deltog han i samlingsutställningar i Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Polen och USA. Knut Jansons tidiga, expressionistiska måleri har lyfts fram på utställningar som ”Den unga expressionismen” på Nationalmuseum 1944, ”1909 års män” på Liljevalchs Konsthall 1959 och ”Konstnärskamrater – ’De Unga’ 100 år” på Säfstaholms slott 2009. Knut Janson är representerad på Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Thielska galleriet. Kompletterande bilder av foton och målningar som ej ingår i auktionen ovan: Fig. 1. Ateljéinteriör från Konstnärsförbundets tredje skola 1905-1908. På fotografiet ser vi bland annat Isaac Grünewald, sittandes till vänster iklädd hatt. Näst längst till höger sitter Knut Janson, lätt framåtlutad med en kaffekopp i knäet. (Fotografi från Gösta Lilja ”Det moderna måleriet i svensk kritik 1905-1914”, Allhems förlag, Malmö 1955). Fig. 2. Gruppbild från ”De Ungas” debututställning 1909 med sju av de femton deltagarna. Sittandes i förgrunden Birger Simonsson och ståendes längst till höger Knut Janson, med Sigfrid Ullmans arm om sin axel. I bakgrunden hänger Leander Engströms målning ”Lappar i midnattssol”. (Fotografi från Gösta Lilja ”Det moderna måleriet i svensk kritik 1905-1914”, Allhems förlag, Malmö 1955). Fig. 3. Knut Janson Sensommarlandskap (1909) olja 46x60,5 cm. (Foto: Bukowskis) Fig. 4. Isaac Grünewald ”Kamrater” (1909) oljemålning 231x143 cm (Prins Eugens Waldemarsudde). Knut Janson står i mitten, omgiven av Sigfrid Ullman till vänster och Birger Simonsson till höger. Fig. 5. Fotografi från ”De Ungas” andra utställning på Hallins konsthandel i Stockholm 1910. Utställningsrummet domineras av Isaac Grünewalds stora målning ”Kamrater”, där Knut Janson tillsammans med Sigfrid Ullman och Birger Simonsson avbildas i helfigur i naturlig storlek. (Fotografi från utställningskatalogen till ”Konstnärskamrater – ’De Unga’ 100 år”, Säfstaholms slott, Vingåker 2009). Fig. 6. Gruppbild på några av medlemmarna i ”De Unga” ståendes i Kungsträdgården våren 1911 i samband med gruppens tredje utställning på Hallins konsthandel. Knut Janson står som trea från vänster. (Fotografi från Gösta Lilja ”Det moderna måleriet i svensk kritik 1905-1914”, Allhems förlag, Malmö 1955). Fig. 7. Knut Janson ”Den röda ladan” oljemålning 63x77 cm, utställd på ”De Ungas” tredje och sista utställning på Hallins konsthandel i Stockholm 1911. (Foto: Stockholms Auktionsverk) Fig. 8. Knut Janson ”Fabriken” (1916) oljemålning 38x46 cm (Moderna Museet) Fig. 9. Knut Janson Möte i parken (1918) oljemålning 48x59 cm Målningen såldes på auktion våren 2021 för 62.500 kronor. (Foto: Limhamns Auktionsbyrå) Fig. 10. Knut Janson ”Staden från Hammarby” (1931) oljemålning 33x55 cm (Moderna Museet) Fig. 11. Knut Janson Självporträtt (1916) oljemålning 41x33 cm (Foto: Stockholms Auktionsverk).