ESTER HENNING (1897-1985). "Svarthårig pojke i sjömanskostym", stämpelsignerad EH, pastell på papper.

Bildmått ca. 32 x 28, rammåt 47 x 43 cm. Ester Hennings livsöde hör onekligen till svensk konsthistorias mest gripande. Hon föddes 28 oktober 1887 i Yngshyttan, norr om Filipstad, som dotter till skomakaren Carl Johan Henning och hans hustru Lovisa. Paret fick totalt åtta barn och man levde under mycket små omständig-heter. Efter fyra år i folkskolan skickades Ester i väg till Mora, där hon redan i 12-13-årsåldern fick börja ”sin bana som tjänarinna hos främmande människor”, för att använda konstnärinnans egna ord. Hennes fallenhet för att rita uppmärksammades och uppmuntrades av en matmor i ett av de hem där hon arbetade. Från 1900 till 1911 bodde Ester i Mora och det har spekulerats mycket om den påverkan som Zorn eventuellt kan ha haft på hennes konstnärsdrömmar. 1911 begav hon sig till Stockholm, där olika arbeten varvades med fyra terminers sporadiska studier vid Tekniska skolan. Under studierna hade hon visat störst intresse för figurmodellering och det var också inom denna konstart som Ester uppmärksammades i en artikel i Idun 1915 med titeln ”Från automatdiskerska till skulptris. Ester Henning och hennes konst”. Av artikeln framgår de stora umbärande som hon fick utstå på de olika arbetsplatserna. Situationen skulle dock komma att bli än värre. Arbetslös och utfattig blir Ester den 17 april 1916 vid Riddarhustorget anhållen för ”mot konstapeln Jansson förövat våld”. Dagen därpå förs hon till Katarina sjukhus ”för sinnessjukdom”, som det står i polisrapporten. Efter fem veckor skrivs hon ut som frisk, men med diagnosen Dementia praecox, det vi i dag kallar schizofreni. Tre år senare måste hon åter tas in på mentalsjukhus, denna gång på Säters hospital. Ester hade då haft vanföreställningar om att föräldrarna försökte hypnotisera henne till att ”bli konstig” och hon hade som en följd av detta skurit av elledningarna i föräldrarnas hus och slagit en stekpanna i huvudet på sin mor. Under de tre-fyra första åren på Säter fortsätter Ester Henning sitt konstnärliga skapande, men sedan förvärras hennes tillstånd markant, hon slogs, var ”nyckfull” och ”hållningslös” och sprang omkring naken. Efter sex år på Säter hamnar hon på Uppsala hospital, som bland sina patienter tidigare hade sett namn som Gustaf Fröding och Ernst Josephson. Därefter tillbringar hon några år på Långbro. När det nybyggda Beckomberga - ett av Europas största mentalsjukhus, med plats för över 1 600 patienter - öppnar 1932 flyttas Ester dit. Hon är då autistisk och periodvis även mutistisk. Ester Henning hamnar först på en avdelning för ”slöa och osnygga”, men efter en tid överflyttas hon till en kronikeravdelning, avdelning 22. På av-delningen fanns en övervakningssal med åtta sängar och denna dystra miljö skulle komma att bli Ester Hennings hem i över 40 år. Det underliga inträffar dock att denna nedbrutna kvinna, i en allt annat än inspirerande anstaltsmiljö, kommer att skapa konst som hör till vårt lands mest fascinerande och gripande. Allt sker tack vare kuratorn Janny-Lisa Clason, som när hon 1936 anställs vid Beckomberga får höra av personalen om hur Ester hade försökt rita med en kolbit på toalettpapper och hur hon hade mosat blomblad mellan sina fingrar och tecknat med växtmassan på undersidan av stolsitsarna. Den framsynta kuratorn ser till så att Ester får färgkritor och papper. Därmed ges förutsättningar för konstnärinnan att börja skapa på riktigt. Ester Hennings motivvärld blir av förklarliga skäl begränsad till den miljö som fanns inom sjukhusets murar. En stor del av hennes produktion föreställer vyer med Beckombergas kasernliknande paviljonger. Sittande i sängen fångade hon dessa miljöer, som hon kunde se genom fönstret i sovsalen. Ett och annat blomstermotiv förekommer också. En betydande motivkrets utgör hennes skildringar av medpatienterna. De flesta porträtten tillkom utan modellens vetskap. Ester brukade sitta i ett hörn av dagrummet och under lång tid iaktta och studera de andra patienterna, för att sedan med sina färgkritor hastigt fästa någons drag på papperet. Porträtten var ofta en samman-smältning av aktuella kännetecken och minnes-rester från tidigare möten med den avbildade. Inte minst förekommer det avtryck av konstnärinnans eget känslotillstånd i dessa verk. För Ester betydde porträtten något annat än avbildning. Hon stod i ett särskilt magiskt förhållande till bilderna och inledningsvis vakade hon över dem och lät ingen utomstående varken få se eller förvärva dem. Konstnärinnans snabba och expressiva arbetssätt ger porträtten en slående nerv. De tycks närmast vibrera av en livskraft, som kullkastar den gängse bilden av mentalpatienter som nedbrutna till kropp och själ. Ester såg kanske sin egen obändiga kraft även hos med-patienterna eller så lät hon överföra den till dem i porträtten. Många av Ester Hennings motiv är utförda med täta skurar av streck och dessa bilder ger klara associationer till de febriga målningar som Sigrid Hjertén skapade under sina sista aktiva år. En av Esters medpatienter på avdelning 22 på Beckomberga var just Sigrid Hjertén. Hon var inlagd på Beckomberga i omgångar från 1936 fram till dess att hon avled i sviterna av en misslyckad lobotomi 1948. Relationen mellan de båda konstnärinnorna var ansträngd. Sigrid, som inte målade under denna period, hade svårt att acceptera att andra ägnade sig åt måleri och Ester var inte sen att försvara sig. ”Damerna krigade med varandra” så att man för en tid måste skilja dem åt. Isaac Grünewald krävde att Sigrid skulle få stanna på avdelningen och Ester tvingades därför att en tid vistas på en annan avdelning. Trots all antagonism intresserade sig Sigrid Hjertén för Esters konst och då främst för porträtten. Sigrids kommentarer, som skrevs ned av en i Esters konstnärskap djupt engagerad underläkare, var – om än positiva – oftast ganska giftiga. ”Den kan man se på utan att kräkas” var omdömet om ett av porträtten. Ester Hennings konstnärskap skulle komma att nå en större publik än sjukhuspersonalen och Sigrid Hjertén. I maj 1946 anordnades utställningen ”Schizofren konst” i Göteborg. Den som hade flest verk med på utställningen var Ester. Bland de övriga konstnärerna fanns namn som Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. På vernissagedagen avbildades ett av Ester porträtt på Göteborgs-Tidningens framsida och hon fick genomgående mycket fin kritik av recensenterna. Belysande för intresset för utställningen var att den blev lika mycket omskriven som den samtidigt pågående stora van Goghutställningen. Efter att ha varit inlåst på avdelning 22 på Beckomberga i 15 år gavs Ester frigång, vilket innebar en möjlighet att på egen hand lämna avdelningen. Hon hade då varit inlåst i totalt 28 år på olika mentalsjukhus. Tre år senare fick hon ett passerkort och därmed tillåtelse att lämna sjukhusområdet. Med den nyvunna friheten utforskade hon naturen och plockade blommor, som hon sedan kunde måla av. Hennes käraste motiv var emellertid maskinistens stuga på sjukhusområdet, vilken hon målade av ett femtiotal gånger, alltid i olika färgställningar. En ännu större känsla av frihet fick Ester Henning erfara 1969 då hon flyttades från Beckomberga till Bolmängens sjukhem i Flen, ett litet privat sjukhem med endast 20 gäster. För första gången i sitt liv fick den nu drygt 80-åriga Ester ett eget rum. Från sitt fönster kunde hon se en trädbevuxen backe med två stora stenblock, ett motiv som hon avbildade ett flertal gånger. De tre år som hon tillbringade i Flen blev en konstnärligt mycket produktiv period. Denna period sammanföll även med ännu ett publikt framträdande. 1970 gavs en stor presentation av hennes verk då Svenska konstnärinnors förening anordnade en jubileumsutställning på Liljevalchs, där Ester Henning deltog som speciellt inbjuden med inte mindre än 175 verk som fyllde den största salen på Liljevalchs. Sjukhemmets föreståndare skjutsade Ester till Stockholm och Liljevalchs, där en liten mottagningskommitté med bland andra Janny-Lisa Clason väntade. Ester vägrade dock först att gå in på Liljevalchs. I stället blev hon sittande ett par timmar på trappan utanför. När hon till slut gick in i konsthallen, tittade hon först noga på alla de andra konstnärinnornas verk och sade att de var fina, varefter hon gick in i den största utställningssalen, där hennes egna verk hängde. Hon smög försiktigt efter väggarna och sade inte ett ord. Tårarna bara rann. Efter tre år i Flen var den relativa friheten emellertid över. Ester hade med åren blivit rätt tung och orörlig och när hennes orörlighet tilltog alltmer kunde hon till slut inte längre vara kvar på det privata sjukhemmet. I stället fick hon återvända till tillvaron på avdelning 22 på Beckomberga. Sina sista sju år tillbringade Ester Henning som långvårdspatient på Solberga sjukhus i Älvsjö, utanför Stockholm. Hon var nu både blind och döv och dessutom oförmögen att resa sig ur den spjälsäng, som på något sätt blev en slutgiltig symbol för den instängdhet som hon under större delen av sitt liv hade varit utsatt för. Den 1 maj 1985 avled Ester Hening vid en ålder av 97 år och hon begravdes i familjegraven på Mora nya kyrkogård. Hon hade till slut fått komma hem. Nationalmuseum äger en stor samling med Ester Hennings färgkritteckningar och på Moderna Museet finns hennes porträtt av Sigrid Hjertén i färgkrita, hon finns även representerad hos Statens konstråd och på Värmlands museum. Ester Hennings konstnärskap har fortsatt att fascinera nya generationer. 2001 visades hennes konst på Bror Hjorths Hus i Uppsala och samma år kom Irja Bergströms bok om konstnärinnan ”Ester Henning – Kvinnoöde, Konstnärsdröm, Anstaltsliv” (Carlsson Bokförlag, 2001). Maud Nycanders tv-dokumentär om Ester Henning, ”Konstnärinnan på avd. 22” (2009) har inneburit ett fördjupat intresse, liksom Anna Jörgensdotters roman ”Drömmen om Ester” (Albert Bonniers förlag, 2015). Has resale rights.

Kategori

Paintings

Mått

47 × 43 cm