Avslutad
Patrick Nordström
38 bud
Skick
No remarks.
Utläst automatiskt ur husets skickbeskrivning.
Melerat stengods i gröna och beige toner, lock i brons. Monogramsignerad och daterad PN8-1 1922 med böljemärket. Höjd 15 cm. Svenskt stengods, betraktat som en egen konstgenre, föddes paradoxalt nog i Danmark, med den från Höganäs bördige keramikern Patrick Nordström. Hans stengods för Den Kongelige Porcelainsfabrik (Royal Copenhagen) ansågs kunna mäta sig med det bästa franska stengodset. Patrick Nordström slog igenom på Baltiska utställningen i Malmö 1914, och flera danska och svenska museer, däribland Nationalmuseum, köpte in hans verk. I rakt nedstigande led från honom återfinner vi Gunnar Nylund, sedermera konstnärlig ledare på Rörstrand, som hade kontakt med Nordström i Köpenhamn och som tillsammans med danskan Nathalie Krebs hyrde in sig i Nordströms verkstad i Islev i Köpenhamns utkant. Efter Nordströms död 1929 fortsatte Nylund och Krebs med stengods i hans verkstad, med målsättningen att få fram ett stengods som kunde tillverkas i större serier och nå ut till en vidare publik. Men redan efter några år går de skilda vägar. Båda förverkligar ändå det ursprungliga gemensamma målet – Krebs med Saxbo, som blir den enskilt främsta exponenten för det moderna danska stengodset, och Nylund med sitt nya stengods för Rörstrand. Gunnar Nylunds utställning på Galerie Moderne i Stockholm 1932 tar kritikerna med storm. Året efter ställer Saxbo ut i Sverige, även det till kritikernas jubel, och det moderna, ”funktionella” stengodset får nu sägas vara etablerat på svensk mark. Parallellt experimenterade Wilhelm Kåge på Gustavsberg med ett högbränt gods i rostbruna toner som han kallade Farsta. Det visades på Stockholmsutställningen 1930 och togs emot med applåder som någonting helt nytt. Farsta blir ett samlingsnamn för Kåges konstkeramik och framträder i cylindriska och andra geometriska former, med grova reliefer, abstrakta ”primitiva” ristningar och rostartade glasyreffekter. Kåge arbetade med Farstagodset ända fram till sin död 1960. I en intervju 1953 konstaterade han: ”För mig har Farsta först och sist varit det enda riktigt kompromisslösa i mitt arbete vid Gustavsberg.” Även konstkritiker började nu tala om stengodset som en art i sig – en komplicerad process med höga krav på utförande avseende lerarter, glasyrblandningar och bränningsmetoder. När också kronprinsen, sedermera kung Gustav VI Adolf, känd för sin kunskap om och sina samlingar av kinesisk keramik, börjar bygga en samling danskt och svenskt stengods, växer intresset. På fabrikerna Rörstrand och Gustavsberg blir det konstnärliga stengodset en nödvändighet, en statusvara; utställningarna avlöser varandra, och nya namn och verkstäder ansluter. Stengodsfebern griper omkring sig i Sverige. Berndt Friberg kom till Gustavsberg redan 1934, och vad han – denne mästardrejare och glasyrfanatiker – sedan åstadkom i sin ateljé fick samlare över hela världen, särskilt Gustav VI Adolf, att tappa hakan. Fribergs stengods med asiatiska influenser var så nära perfektion det gick att komma. Makarna Ingrid och Erich Triller startade stengodsverkstaden Tobo i Uppland redan 1935 och gjorde succé på debututställningen på NK året efter, där allting såldes och de hyllades för ”sträng saklighet”. Så hade de också utbildat sig hos Bauhauskeramikern Otto Lindig. Edgar Böckman, med egen verkstad på Danderydsgatan 9 i Stockholm från 1935, tillhör också pionjärerna inom det svenska stengodset. Han slutbrände sina linjerena, abstrakta vaser i ugnarna på Höganäsbolaget, där han verkade som konstnärlig ledare 1915–26. Stig Lindberg var från början och hela sitt liv närmast besatt av stengodsets möjligheter. Under hela sin tid på Gustavsberg, sysselsatt med så många varierande uppgifter som han var, övergav han aldrig stengodset och skapade, förutom serier, också en stor mängd unikat som kunde skifta i stil från 1950-talets högresta vaser till 1970-talets mer bastanta föremål, med inpressade och stämplade mönster och reliefer. Tyra Lundgren knöts till Gustavsberg som frilansare under 1940-talet och blev känd för sina fåglar i chamotterat stengods, men betydde också mycket som upplysare och propagandist, främst genom boken Lera och eld – Ett keramiskt vagabondage genom Europa (1946). Carl-Harry Stålhane kom till Rörstrand 1947 och gjorde ett klassiskt stengods, först i Nylunds efterföljd men sedan allt mer självständigt och experimentellt. 1973 startade han egen verksamhet med Designhuset, där experimenten fortsatte. Som direkta arvtagare till Patrick Nordström kan man också se de i Höganäs verksamma keramikerna John Andersson, Åke Holm, Henning Nilsson och Claes Thell. Alla dessa konstnärer kan sägas ha odlat stengodset som en egen konstnärlig genre. De flesta ingår i Gustav VI Adolfs samling av danskt och svenskt stengods. För den som kanske vill göra som gamle kungen och samla ihop en representativ samling av svenskt stengods är det ingen dum idé att utgå från en auktion som denna, med föremål från Bacchus Antiks rika sortiment. Här finns alla de stora namnen med, från Patrick Nordström och framåt.