STAFFAN HALLSTRÖM. "Hundar på gatan".

Olja på duk, 83 x 92 cm. Stämpelsignerad med monogramsignatur SH. Påskrift a tergo ”Hundar på gatan" 1975. Av konstnär Staffan Hallström intygar Barbara Hallström, signaturen stämplad". UTSTÄLLD Museet, Kulturhuset, Borås, "Minnesutställning", 1978. kat. nr. 57. En grupp hundar avtecknade mot en intensivt gul bakgrund, det är så vi är vana att se Staffan Hallströms ikoniska serie verk “Ingens hundar”. Utan ägare står hundarna avvaktande och väntar, vädrar och spanar. Någon hund ylar mot himlen som i ett försök att påvisa sin existens, en annan vädrar i luften. Är det fara eller frihet de känner? Det är svårt att inte drabbas av och känna med dessa övergivna hundar. Det direkta måleriet och de expressiva färgerna skapar en känsla av en pågående händelse och man dras in i skeendet. Tolkningarna av dessa verk är många men Hallström själv var förtegen. Men att de betydde mycket för honom förstår vi då de kom att följa Hallström genom hela hans karriär, från de första målningarna utförda under tidigt 50-tal till en av de sista teckningar han gjorde strax innan sin död 1976. Staffan Hallström föddes 1914 i Stockholm. Han beskrivs som en lite udda, känslig och drömmande person. Som barn flydde han in i fantasin och leken och man kan i hans konst återse flera av hans favoritföremål från barndomen, som gunghästen och schackspelet. Han avslutade sina gymnasiestudier i förtid och började på Tekniska skolan 1932, på den del som kallades Dekorativa skolan. Från denna tid finns teckningar och studier av vargar som han utfört under besök på Skansen. Hans intresse för vargarnas rörelse och uttryck går igen i de målningar han senare blir så känd för. Teckningarna ger också uttryck för hur viktigt själva tecknandet är för Hallström och det är under denna tid han hittar sin expressiva, lite tillknycklade stil. 1934 började Hallström på Konstakademien och fick Isaac Grünewald och Olle Hjortzberg som lärare. Han deltog aktivt i utbildningen men en stor del av hans lärande skedde utanför skolan. Han studerade och kopierade äldre mästares verk som Rubens, Delacroix och Tizian där de hänger i salarna på Nationalmuseum. Denna klassiska bildning kan man se i hans verk de kommande åren, då han arbetade med landskap, stilleben och porträtt noga uppbyggda kring ljus och färger i modesta toner. Som många unga konstnärer hade Hallström det svårt ekonomiskt efter sin studietid. Han ställde ut och sålde med vänners hjälp. 1944 gifte sig Hallström och vid tiden för hans giftermål skedde även hans debututställning på Konstnärshuset, vilken togs emot med stor entusiasm och goda recensioner. Måleriet han visade byggde på hans klassiska skolning, färgskalan är dämpad men man kan se antydningar av den färgintensitet som komma skall. Det nygifta paret letade efter en bostad och blev erbjudna att flytta ut till Olle Nyman i Saltsjö-Duvnäs där även Roland Kempe och Evert Lundqvist bodde och arbetade. De kom med tiden att kallas för Saltsjö-Duvnäs gruppen. Vid denna tid står 1947-års män med Lennart Rodhe i spetsen, i konstlivets centrum. Abstraktion och konkretism var den nya strömningen som gällde.. Hallström valde att gå motsatt väg och de expressiva anslagen i hans konst ökade. Han sökte sitt uttryck och vid utställningar 1950 och 1952 kan han sägas balansera mellan hans tidiga välavvägda kompositioner och en ny, mer expressiv stil. Utställningarna blev ljumt mottagna, Hallström benämnde själv den senare som “katastrofutställningen”. I början av 50-talet hade Hallström hunnit få tre döttrar men äktenskapet knakade betänkligt i fogarna. När paret till slut väljer att gå skilda vägar förlorar Hallström för en tid kontakten med sina barn. Det är under denna känslomässigt tunga period av skilsmässa och med två misslyckade utställningar i ryggen som Hallströms ikoniska verk “Ingens hundar” föds. Han hittar här ett helt eget tilltal där tiden i den så kallade Saltsjö-Duvnäs gruppen känns avlägsen. Verkens motiv går tillbaka till de studier och teckningar av vargar Hallström gjorde redan på 30-talet men får här en stark psykologisk laddning. Hallström har beskrivit hur han sett flockar av herrelösa hundar under sina resor till Frankrike och Sicilien. I efterkrigstidens Europa blev hundarna en symbol för oro och den osäkerhet som fanns i samhället. Även hans privata situation har tolkats in i verken, då han precis avslutat sitt äktenskap och inte längre träffar sina barn. Ensamheten och vilsenheten i verken går att ta på. “Hundar på gatan", målad 1975, året före Hallströms bortgång, har en varmare och mjukare framtoning än många av de tidigare versionerna. Hundarnas kroppar är här målade i olika färgfält mot en varm rosaröd botten. Vi känner igen kompositionen där hundarna tillsammans skapar ett skydd mot omvärlden. Den bakersta hundens huvud är lyft för att ge skall eller vädra efter fara. De andra är mer avvaktande. Medelhavets dagtida hetta, tydlig i de tidigare gula målningarna, har här övergått till en mjukare eftermiddagsvärme. Oavsett hur Hallström gestaltade sina hundar fanns ensamheten och utsattheten alltid där. I målning efter målning står hundarna utelämnade men också i en mening fria. De väntar och Hallström tvingar oss i denna geniala serie verk att se ensamheten. Has resale rights.

Kategori

Paintings

Mått

83 × 92 cm